%20(1).png)
Teaterföreståndarna Markus och Cajsa i spexets hotellreception.
Våren är åter på intåg och lika säkert som att våra kära uteserveringar snart fylls av rosénjutande soldyrkare, står nu Stockholms nation traditionsenligt med öppna armar för att välkomna våren med årets Marsspex. I år reser ensemblen på en klassisk charterresa till ”all inclusive-MasPalomas”. Där möter vi det ”förbjudna kärleksparet”, som mot alla odds ska få sina familjer att bli minst lika förtjusta i varandra, såklart med en twist. Eller kanske snarare en rundpall, U-sväng, 3-60, ja ni förstår. Det bjuds på en heltokig show och ingenting är sig likt när det är dags för hemresa från hotellet ”Playa del ingles beach apartments holiday cerveza family club del gran canaria casa”.
Redan i augusti förra året satte teaterföreståndarna Markus Mühlenbock och Cajsa Johnson sig ned för att skriva det som skulle bli ett fantastiskt manus. Det bjuder publiken på gapskratt, studentreferenser och färgstarka oväntade överraskningar. Hur många studenter behövs för att lyckas få ihop en sådant här spex?
– Hela produktionen är ungefär 130 personer, så de är många att hålla koll på. Det har byggts, målats, marknadsförts, spelats och sjungits här sedan januari. Många har varit aktiva i alla delar, berättar Markus i pausen mellan repningarna.
Hur ser de engagerades tidigare erfarenheter av teatervärlden ut?
– Marsspexet har en förmåga att bli som en inkörsport i spex. I skådisgruppen finns det några veteraner och några som gör det för första gången, och till och med vissa som aldrig stått på scen tidigare. Det är en bra bredd, och en kul bredd, där alla får växa, säger han.
Gustaf Backman, som är en av årets skådespelare, är en av de med mindre erfarenhet av att framföra någonting i stil med Marsspexet.
– Jag har varit nervös och sovit lite oroligt de senaste nätterna, men jag börjar känna mer och mer känna att det sitter. Det gör mig lugnare. Nu börjar jag tagga till i stället. Men vi får se nu när det blir publik, jag kanske ”chokar”, säger han när jag frågar om hans premiärnerver.
Trots att produktionen består av många studenter är gemenskapen i lokalen varm. Det tjoas, skrattas och kramas i varje hörn. Här märks det inte av någon hierarkisk ordning – strålkastarna riktas mot alla, vilket även märks under självaste spexet.
– Under alla musik- och sångnummer är vi i kören med på scenen. Fast man är kör, så måste man kunna spexa och vara lite skådis också, berättar kör-tjejerna Beata, Anna och Emma.
Under spexets gång är inte kören placerad i ett mörkt hörn, utan de är också med och deltar i rollerna med egna kostymer och personligheter.
Efter denna förhandsvisning finns inget annat än pirr i kroppen och träningsvärk i smilgroparna. Det märks att det finns passion och glöd bakom årets produktion av Marsspexet, med dess komiska igenkänningsfaktor och riktiga original i samspel med det mörka som gömmer sig i bakgrunden. För man vet ju aldrig vilka plötsliga gemenskaper som kan uppstå vid delat förakt.