top of page

Tankar om träd 


Jag har alltid haft ett speciellt förhållande till träd. Jag tror att många har det.När jag var ung älskade jag att klättra i träd, gärna högt upp så föräldrarna blev oroliga.Jag byggde också några trädkojor tillsammans med kompisar. Äventyrliga att bygga och spännande att vara i. Uppe i trädkojan var man skyddad från vuxenvärlden, dit upp kunde man ta sin tillflykt när det blev för jobbigt på jorden. 


När sonen var fem år byggde vi en trädkoja tillsammans vid stugan i Småland. Lite väl tidigt kan man väl säga. Det var mycket på pappas initiativ. Vi byggde på somrarna under sonens hela barndom. Snart var sonen inte för ung utan var snart kojans projektledare, arkitekt och byggherre i ett. Sonen växte i vårt kojprojektet och pappa var stolt.

 

Nu bygger jag inte längre kojor. Men jag stannar ofta inför träd. Ibland i beundran och förundran. Hur kan trädet överhuvudtaget stå på denna plats, hur har det kunnat slå rot och hur kan det ta sig upp mot himlen i denna ogästvänliga miljö? Det finns en obändig livskraft i träd som jag inte kan låta bli att fascineras över. Där står de i den mest ogästvänliga omgivning, krumma, sneda tallar invid stormande hav lutandes in mot land. Eller de små knotiga, liksom krypande björkarna långt upp på fjället. Att de pallar, att de inte ger sig. De är träd helt enkelt, de gör sig inte till, de bara står där. De har inga andra ambitioner än att troget stå på samma plats, de ska inte vidare. De finns kvar.Jag har mött sådana människor. Som bor i miljöer där jag tycker det verkar vara svårt att leva. Ogästvänliga landskap, intill stora miljöovänliga fabriker där jag mår illa av det jag andas in under en timme. Där bor det äldre paret som jag hälsar på intill oljeraffinaderiet i Nigeria. Hur överlever de? 


Så ser världens fattigdom ut. Boendemiljön avslöjar en hel del om den ojämlika fördelningen av makt och resurser. Jag kan välja, det kan inte många i världen göra. Jag kan resa vidare, vilket är få förunnat. 


Jag har också mött människor som likt fjällbjörken på något sätt lyckas överleva i mycket ogästvänliga miljöer. Miljöer som är färgade av okänsliga och ibland rent elaka människor. Trots stor social utsatthet i barndom växer människor upp till hyfsat hela och vackra människor. Snacka om livskraft. När jag ser en del livsmiljöer och hur människor ändå växer och frodas kan jag tänka: Mirakel. 

 

När jag pilgripsvandrat i Spanien har träden haft en viktig funktion. De är rastplatser med välbehövlig skugga. Utanför den vackra staden Pamplona har jag återkommit till ett träd som jag ibland kommer på mig att längta till. Det ligger en halvmil utanför staden, västerut. Det är en bra stigning ut ur staden. Landskapet är öppet. Jordbruksbygd. Det är varmt fast det är i oktober. Ingen skugga, ingenstans att fly från solens brännande strålar. På långt håll ser man trädet uppe på en liten kulle. Man orkar streta på en stund till, man ser ju ett delmål vid horisonten. Under trädet finns en liten bänk. Den är verkligen inbjudande där den står i skuggan av den mycket täta trädkronan. 


Jag drömmer ibland att jag ligger på den där bänken och låter vattnet skölja ner i en torr strupe. När jag ligger kan jag studera virrvarret av grenar och löv som bildar tak över den lilla bänken. 


Vi kan likna oss själva vid trädet. Det sägs att trädet har lika stort rotsystem som trädkrona. Att det vi ser ovan mark är en spegel av det som trädet döljer under mark. 


Både trädkrona och rotsystem kräver sin omsorg. Och det är troligen likadant med oss människor. Vi har ett liv som är synligt för medmänniskorna och ett liv under ytan, fördolt. Precis som hos trädet behöver båda våra liv omsorg och kärlek. Livet under ytan, rotsystemet, är förutsättningen för liv. 

 

Ta han om det! 

 

Rosendal mars 2024 

Mats Hermansson 

Konstnär, författare och präst 

Comments


bottom of page