Om att vara den man är

Vem var du i skolan? Den busige, den ensamme, den duktiga, den tysta? Var du ofta den som var i händelsernas centrum eller låg du lite lågt i utkanten av gemenskapen? Hade du en massa kompisar eller var du lite av en enstöring? Lever denna, eller dessa, tidiga bilder av dig kvar i vuxen ålder? Hur har bilden av dig format dig i andras ögon och i dina egna ögon? Vi visste tydligt på mitt högstadium: vilka som var de tuffa, vilka som var töntiga, vilka som var snälla. Alla visste vilka som var de farliga skolkamraterna, de som mobbade och som kunde slåss. Vi visste vilka som hade lätt till gråt, vilka som fick andra att skratta. Någon fick uppmärksamhet för att han kunde gå på händerna hela skolkorridoren bort till lärarrummet. En kille var känd för att han en gång i småskolan åt upp en daggmask.

Vi hade också bra pejling på varandras klasstillhörighet. Fast just det ordet kände vi inte till. Men vi kunde klassa varandra ändå – utifrån våra föräldrars arbete och position och inte minst boendeform.

Vi var alla tydligt klassade och alla hade sin givna roll. Alla ungar visste den roll som var en given när vi sågs i korridorerna, träffades ute på skolgården eller köade till matbespisningen. Alla visste vem de andra var och hur man skulle förhålla sig till de man mötte. Vi kände väl till hackordningen.

Det fanns väldigt liten plats för förändring. Man bytte inte roll hur som helst. Man var den man var, rollen var given. Inga större positionsförändringar var möjliga. MAn kunde själv tycka att växt och tillägnad mognade och erfarenhet skulle kunna betyda viss social förflyttning i det lilla samhället som klass och skola utgjorde. Kanske kunde man efter det stora sommaräventyret inta en annan roll i gruppdynamiken. Men icke. Rollen man hade låg fast hela högstadiet. Kommer du ihåg hur det var på återträffen med din högstadieklass?

Många har vittnat om rätt så tuffa krockar på återträffen. Det finns en del filmer på detta tema. Dramat som utspelar sig på en del återträffar har att göra med att de som återses efter många år inte följt de andras utveckling. Åren har helt enkelt gått – och de gamla klasskamraterna har utvecklats. Och de enda roller man känner till i gruppen är dem man hade som 15-åring. Det är lätt att tänka sig att det kan bli en rätt bökig kväll, särskilt om man adderar alkohol.

Många kan berätta om hur befriande det var att sluta högstadiet och lämna kretsen som man kanske varit en del av sedan 7-årsåldern. Rollerna satt i många fall cementtungt. Jag har hört människor berätta om att de på gymnasiet äntligen kom rätt och fick vara den man själv tycker att man var. Det var kanske möjligt först på gymnasiet eller på första arbetsplatsen.

När vi får lämna det gamla gänget där rollfördelningen redan var färdig, kan nya möjligheter plötsligt öppnas. På den nya skolan omgiven av nya klasskamrater, utan en färdig roll, kan jag få träda fram som en annan person. I det nya kan jag få ett annat utrymme i det sociala spelet. Rollerna för mig och mina klasskamrater blir plötsligt andra. Den erfarenheten kan berika hela ens liv.

Att leva tillsammans med andra människor är en av livets stora utmaningar. Och förstås, den stora möjligheten. Jag måste öva mig i att inse att mina medmänniskor ständigt förändras och acceptera detta. Jag behöver tillåta de närmaste att växa och utvecklas – vi går ju inte på högstadiet längre. En lika stor utmaning är att tillåta sig själv att förändras. Och låta denna delvis nya människa ta plats i min kropp och i det sociala rummet.

Vi skapas tillsammans med andra – alltid i gemenskap - men inte av andra.

Ja, vem är jag?

Svaret blir vi nog aldrig klara med. Att leva livet är att utforska just detta och att låta frågan leva med i alla ens år. Att ha den frågan levande betyder att jag är beredd på växt och förändring. Motsatsen har vi sett avskräckande exempel på: Den färdiga människan.