top of page

Fotbollsakademin är populär i Mutomo


Hundratals barn och ungdomar spelar fotboll i Mutomo varje vecka.


Första gången Frans Granberg åkte till Mutomo i Kenya var efter gymnasiet. Nu har det snart gått fyra år och när Hela staden träffar honom förbereder han sig inför ytterligare en resa med Mutomoprojekten.


- Jag var precis förbi på Sirius fotbollsakademi och hämtade upp lite grejer. Jag hade skrivit till dem och frågat om de hade något jag kan ta med, och det var inte lite grejer kan jag säga. Jag fyllde upp precis hela bilen, säger Frans.


Mutomoprojekten är grundat av uppsalabon och rotarianen Sten Kvarfordh, som arbetade som volontärtandläkare i området för tjugo år sedan. Han började engagera sig för att hjälpa utsatta i området genom att bland annat bygga vattenbrunnar och skolor. Idag samverkar Rotaryklubbar, privatpersoner och företag för att stödja lokalbefolkningen.


- Men redan från början var tanken och idén med det hela att det skulle vara “från hjälp till självhjälp”. Vi hjälper till, men det ska också vara en start att bygga upp något som kan fortsätta, säger Frans.


Förra gången Frans var där besökte han och ledaren för det lokala fotbollslaget den svenska organisationen Wale Wale, som bedriver en fotbollsakademi i slumområdet Kibera i Nairobi. Det gav ny inspiration och kort därefter fick de godkänt från styrelsen att satsa på fotbollsverksamheten i Mutomo.


- Sedan starten är det minst 150 ungdomar registrerade. Och det är säkert över 400 personer där varje gång, berättar Frans.


Om några dagar pausar Frans studentlivet hemma i Uppsala och snart väntar en helt annan miljö. Majoriteten av befolkningen i området i Mutomo lever under fattigdomsgränsen.


- Från första gången jag var där, och det kanske låter klyschigt att säga, men när man har varit där så inser man hur livet är för många i världen och då är det svårt att se ifrån det eller glömma det sen, säger Frans.


Att komma hem till Sverige efter Frans första resa till Kenya var svårt.


- Man kommer tillbaka och lever sitt vanliga liv här och kollar med andra, utomstående ögon och tänker “hur kan vi klaga på saker?”


När han får frågan om han har något speciellt minne att berätta blir svaret “massor”. Att umgås med lokalbefolkningen är speciellt.


- Alla tillfällen som vi skulle kalla mörka eller eländiga, oavsett vad som händer, möter de jämt med glädje. I början tyckte jag nästan att det var irriterande, att de ofta skrattar när någonting händer. Ingenting är bråttom, allt är lugnt. Det blir man verkligen fascinerad av.


Frans berättar om när han och chauffören Paul fastnade med minivanen på väg till en skola långt ut i bushen. En mil in på lervägen fastnar de och gräver ned sig ordentligt i leran. Ingen täckning och flera kilometer till närmsta by.


- Det var bara att traska, det var inga frågetecken. Vi lämnade bilen och gick till närmsta by. Där visslade Paul till två unga killar och förklarade situationen. “Vår bil har kört fast”.


Killarna åkte motorcykel till nästa by och återvände med en karavan – med tio unga killar.


- Sedan gick vi tillbaka tillsammans, alla skrattade och var glada och när vi kom till bilen ställde sig alla i leran och hjälpte åt och fixade det. Och det var inga konstigheter med att de skulle hjälpa till, alla bara släpper det de gör och så går man och hjälper till. Det var ett fint minne.


bottom of page