Aron har sinne för detaljer – och skräck

I naturen är alla hungriga. Myggan suger blod, sen blir den uppäten av en trollslända som blir uppäten av en groda som blir uppäten av en snok. Och så vidare. Barnboksförfattaren och illustratören Aron Landahls värld är oftast läskig och lite skrämmande men alltid fascinerande.

- Jag har nog en dragning åt det mörka, säger Aron. Om man bara berättar om det ljusa och gulliga så missar man nåt.

Hans senaste bok ”Alla äter alla” är en naturbok i stort format. Varje uppslag berättar om ett hungrigt djur som äter ett annat. Alla är delar av en lång näringskedja. För några veckor sen var det boksläpp på Biotopia i Uppsala och där hänger originalbilderna kvar juni ut.

Bilderna målar Aron med akryl på tjockt papper. Det är en långsam och krävande teknik. - Varje bild tar mellan tre och fyra veckor att göra, berättar Aron. Fördelen är att jag får ett original, då kan jag jobba med utställningar också. Och akryl är bra på det sättet att man kan måla ljust på en mörk bas. Jag kan arbeta med flera lager och få ett djup i bilden.

När bilden är klar scannar han in den i datorn. - Det är lite krångligt för det blir ofta blänk i det svarta som man får justera. Det är lite pyssel med det också.

Aron är uppväxt i Visby och flyttade till Uppsala för att läsa biologi. - Min tjej Klara kommer härifrån och hon läste också biologi. Fast vi träffades på serietecknarskolan i Malmö. Klara blev färdig biolog men jag hoppade av och utbildade mig till sjuksköterska i stället.

Uppväxten på Gotland har nog betytt en hel del för kreativiteten, tror Aron. - Det fanns mycket musik hemma, instrument i varje rum. Och Visby i sig är en visuellt inspirerande plats. För mig var det en bra uppväxt, men jag vet att andra upplevt det som klaustrofobiskt att bo på en ö.

Det Visby Aron växte upp i finns inte riktigt kvar. Rika fastlänningar har köpt upp husen i innerstaden, under vintersäsongen gapar många av husen tomma. - Det finns ingen plan att flytta tillbaka dit, men heller ingen o-plan, ler Aron. Vi är ofta där och hälsar på men just nu är det inte ekonomiskt möjligt att bo där.

Musiken, bilden och naturintresset har följt Aron från barnsben. Han har spelat i flera olika band, just nu i ett som spelar TV-spelsmusik. - En blinkning till min barndom när jag höll på mycket med det. Aron har alltid tyckt att det är intressant med kuriosa om djur. Han har ägnat mycket tid åt att illustrera insekter och rest till Georgien och Turkiet tillsammans med Klara för att studera och teckna småkryp. Alltid med exakt detaljrikedom.

2019 debuterade han med mysrysaren ”Dropp dropp”. Målgruppen är barn 3-6 år. - Det är en klassisk rysare av den typen som barn brukar berätta för varandra. Någon hör hur det droppar i huset och upptäcker röda fläckar på golvet. Vad kan det vara för något? Barnboksförfattaren Barbro Lindgren blev så förtjust när hon såg Arons detaljrika bilder att hon ville ha honom som illustratör för sina böcker ”Titta Rödluvan” och ”Titta Lill-Hans”. ”Alla äter alla” är alltså Arons fjärde bok.

- Jag vill fortsätta att göra böcker och kanske ha fler utställningar, säger Aron. Jag har två nya bokprojekt på gång för målgruppen yngre barn. Det är den ultimata konstformen tycker jag. Bilden har så stort utrymme i böcker för den åldern. Jag vill att bilden ska vara som ett påskägg, att både barn och vuxna ska upptäcka fler och fler detaljer varje gång man läser boken.

Det var ett tag sen Aron jobbade som sjuksköterska men det känns bra att ha den plattformen. - Jag utbildade mig till sjuksköterska för att jag behövde något annat. Jag har en tendens att gå in i min egen bubbla, att bli lite för introvert. Sköterskeyrket är ju det motsatta – det är supersocialt och jag behövde utmana mig själv. Det är ett yrke där man verkligen kan bidra också. Men det är svårt att bara hoppa in när man varit ifrån det ett tag, man tappar rutin snabbt.

Just nu består livet av dagar i ateljén på Hospitalet i Ulleråker och pappaliv i stugan i Flottsund med tvillingarna Rut och Rita som är dryga året. - Hospitalet är en stimulerande miljö med många kreatörer samlade. Och pappalivet är förstås fantastiskt. Vi har nog haft tur, tvillingarna är rätt synkade och sover och äter samtidigt.